Project Week

Tyvärr kan jag inte skriva särskilt utförligt om min Project Week i Kambodja. Vi besökte ett center för tjejer som blivit räddade ur trafficking, så information om tjejerna och om centret vi besökte är ej tillåtet att sprida på internet.

Vi lämnade skolan 04:00 på fredag morgon och tog bussen till flygplatsen. Alla var väldigt trötta, men exalterade - speciellt de som varit där innan och berättade för oss andra om hur fantastiskt det är där. En timme senare anlände vi på flygplatsen och tog flyget till Kambodja klockan 08:00. Resan tog tre timmar, men det kändes som att den gick mycket snabbare i och med att alla var på så gott humör och pratade på om veckan som väntade oss i centret. När vi anlände och steg ur planet möttes vi av en 30-gradig bris - vilket var en stor kontrast till det 7 grader som var i Hong Kong. Efter att vi träffat översättarna satte vi oss på bussen och ännu en tretimmarsresa väntade oss. Jag har aldrig varit i ett utvecklingsland förut. Det var tiggare, bland andra barn, längs vägarna när det var rött ljus för bilarna, barn sov på gatorna och trafiken var en enda röra.

Det var en skumpig resa på röd sand, det sägs att sanden är röd på grund av allt blod som spilldes under folkmordet, på vägen till centret. Vi körde förbi vackra tempel, massa ruck-tucks och vagnar som var dragna av vita kossor och hästar. Precis när alla hade somnat ropade chauffören att vi var framme, och vi såg tjejerna hoppa och skrika utanför fönstren. De som varit där förut rusade ur bussen och överröstes av kramar, men även vi som inte varit där innan blev kramade och pussade och kallade "sister" eller "brother". Li Po Chun har ett väldigt nära förhållande till centret, och tjejerna litar fullkomligt på alla av oss elever.

Aktiviteterna startade direkt när vi kom dit. Vi hade alltid olika lekar eller aktiviteter planerade för dagarna vi var där så som att måla, ha drama-terapi, dansa och som sagt att bara leka med tjejerna. Alltid när vi lekte var det tjejer som satt utanför och inte ville vara med. Men vi alla gick runt och försökte locka in alla tjejerna i lekarna. Det var roligt när man lyckades få tjejerna att leka och såg hur roligt de hade när de väl vågade ta steget. Men de som inte ville vara med i aktiviteterna eller de som ville plugga istället, de tar skolan på stort allvar, satt jag och pratade med, så gott det gick på engelska, om allt möjligt. Det var tjejerna som lagade maten varje dag, så två av dagarna hjälpte jag till i uteköket att laga maten. Vi åt ris tre gånger om dagen, men jag tröttnade inte på det för maten var sjukt god tillsammans med sopporna och grönsakerna. På kvällarna hade vi alltid dans med tjejerna, men vi kunde max hålla på i en timme innan vi kollapsade av trötthet av dans, lek och värme. Med tanke på hur trötta vi var varje dag av lek och aktiviteter var det väldigt skönt att gå och lägga sig tidigt. Centret är byggt för 45 tjejer, men det bor 80 tjejer där nu, så alla låg packade på golvet. Ofta när vi vaknade klockan fem på morgonen så var vi omkramade och omstoppade av tjejerna som delat med sig av sina filtar. Dagarna fortsatte som beskrivet ovan med aktiviteter som vi hade planerat, men ofta gick schemat inte enligt planerna utan vi bara improviserade under dagen beroende på hur tjejerna kände sig. En dag hade vi ansiktsmålning som en aktivitet, och vi lät tjejerna måla både sig själva och oss i ansiktet. Jag hade ingen aning om vad de målade, så när jag kollade mig i spegeln efteråt blev jag varm inombords. Mitt ansikte var fullt med hjärtan.  

Det är konstigt hur snabbt man kan lära känna någon. Efter en dag kände jag mig redan nära tjejerna. Det var nog för att de var så välkomnande i deras kramar, i deras sätt att leka med oss och i deras sätt att kalla oss för deras ”brothers and sisters”. På måndagen var det tyvärr skola och mer än hälften av tjejerna var borta halva dagen, och den andra hälften var i skolan på eftermiddagen. På ett sätt var det skönt, för det var mindre intensivt och vi var alla mindre trötta, men det var roligt att ha det intensivt när alla tjejerna där under lördagen och söndagen också. Tjejerna tar skolan på stort allvar så när skolan började spenderade de en del tid till att plugga också, så färre var med och lekte. Dock fick vi lite tid över en dag när alla var i skolan samtidigt att gå ut på marknaden som låg nära centret. Det var kul att gå till en lokal marknad och äta lokal mat och dricka sockerrörsdricka som är väldigt populärt i Kambodja och se sig om i området.

Det var så här veckan fortsatte. Vi lekte, hade terapi och andra aktiviteter, åt god mat, dansade och sov. Ibland hade vi dock incidenter när vi hade aktiviteterna. När hög musik spelades en kväll till exempel var det en tjej som blev rädd, och när vi lärde tjejerna en teknik för hur man ska bli stark i att säga nej var det flera som gick iväg från aktiviteten. Incidenterna tacklade vi dock bra som ett team och vi tog hand om de som kände sig utsatta och fick de flesta av dem att känna sig mer säkra i situationen. Till exempel så var det en tjej som verkligen inte ville vara med i ”säga nej övningen”, så jag och en annan tjej tog henne lite till sidan så hon inte behövde vara med gruppen och gjorde det med henne. I början sade hon det väldigt lågt med tillbakadragen kroppshållning, men i slutet sade hon det starkt med rak rygg. Det finns ingen bättre känsla än den när man har hjälpt någon att känna sig mer bekväm i sig själv, även om det kanske bara är för en kort stund.

När sista dagen kom var alla väldigt ledsna, både vår grupp och tjejerna, men mest av allt var jag glad. Jag är så sjukt glad att jag har fått ta del av den sådan här upplevelse. Jag har insett att under den här resan har jag insett vad kärlek och uppskattning är. Tjejerna älskar varandra otroligt mycket, tar vara på allt de har i livet och möter alla med värme och kärlek. Så när vi lämnade tjejerna grät jag inte som många av de andra i gruppen gjorde, för jag är så tacksam och glad för den veckan jag fått spendera med dessa fantastiska människor och jag kände att jag hellre ville ha kvar den glädjen i kroppen.

Vi åkte in till Phnom Penh där vi skulle spendera en dag och en natt. Under vår dag i Phnom Penh besökte vi APLE som är en organisation som jobbar mot trafficking i Kambodja och fick lyssna på en presentation av dem som var väldigt lärorik. När man träffat tjejer som varit utsatta skapar man en ny relation till problemet. Efter att vi besökt Toul Sleng Genocide Museum gick vi runt i staden, besökte nattmarknader, åkte tuc-tuc och besökte tempel. 

Bilderna nedan är endast bilder från vår dag i Phnom Penh och den lilla tid vi spenderade utanför centret. Det är nämligen ej tillåtet att lägga upp bilder på tjejerna och från centret då de riskerar att bli igenkända. Detta var alltså egentligen inte vad vi gjorde under Project Week.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nattmarknaden
 
 
 
Min underbara grupp!
 
 
 
 
Vi åker tuc-tuc
 
 
The Genocide Museum
 
Allmänt | |
Upp