China Week <3
Vi samlades utanför skolan klockan 12:30 för att ta bussen till tunnelbanan. Efter ungefär en och en halv timme på tunnelbanan släpandes på tunga väskor var vi glada över att vara på tågperrongen och stiga på nattåget till Nanning. Först blev jag chockad, för nattåget var (så klart) inte alls som de jag tidigare åkt med. Det var britsar längs hela väggarna, tre ovanpå varandra, med extremt tunna madrasser och utan någon som helst avskildhet människor emellan. Men efter ett tag började jag faktiskt gilla det. Det blev en mysig stämning och vi i gruppen satt tillsammans och spelade kort på våra trånga britsar och pratade och lärde känna varandra. Så trots att jag vaknade varje halvtimme och fick nackspärr på grund av det det hårda underlaget samt att maten var hemsk, att toaletterna var ett hål ned på spåret, att det var folk som rökte i vagnarna och att tåget var allmänt snuskigt så har jag bra minnen från tågresan. Vi hade roligt och det är det som räknas, dessutom är ju ett av UWC's ideal "cultural exchange", och jag kan säga att det var ett ganska stort "cultural exchange" jämfört med skandinaviska tåg.
Efter det checkade vi in på hotellet. Efter tågresan hade vi inga förväntningar på hur hotellstandarden skulle vara på resan, men hotellet var riktigt fint för en skolresa! Efter att ha sovit på madrasser tunna som pappersark var alla glada över att se en riktig säng. Vi fick till klockan fyra på oss att vila, men jag och Ploy, Thailand, gick ut för att se oss om och köpte frukt på marknaden. Det är väldigt billigt i Kina. Vi köpte ett stort lass med vindruvor för endast 7 Renminbi, och den ångade bullen vi köpte till frukost kostade bara 1 Renminbi (vilket är ungefär 1 svensk krona)! Stadsdelen där vi bodde var så klart annorlunda från Hong Kong, men jag har inte heller mycket att jämföra med i och med att jag inte varit i andra delar av Kina. Det märktes mer att vi var i "the rural part of China" när vi åkte vidare till skolan en kvarts bussresa från hotellet som jag berättar om lite längre ned.
Senare på eftermiddagen gick vi ut för att äta lunch, och bestämde oss för att äta nudlar på en lokal restaurang. Jag var först lite skeptisk för det såg inte så fräscht ut, men maten var väldigt god även här, och lika billig. Innan jag åkte till Hong Kong och till Nanning läste jag i alla guideböcker att man inte ska äta mat från gatustånd för att det inte är fräscht. Visst kan detta vara stämma i några fall men jag åt nästan bara gatumat i Kina utan att bli sjuk. Dessutom är det jättegod, riktig kinesisk mat i de flesta gatustånden, så om man vill ha den äkta kinesiska maten skulle jag snarare rekommendera att äta gatuståndsmat (om det ser hyfsat fräscht ut).
Efter det åkte vi till flickskolan. Jag hade inga speciella förväntningar för jag trodde inte att de var i skolan på söndagar och att vi bara skulle få en snabb rundtur. Men när vi anlände med bussen stod tjejerna på två långa rader och klappade händerna i en melodi för att välkomna oss. Vi fick gå genom allén av klappande händer fram till skolbyggnaden. Det var häftigt men jag har aldrig känt mig så felplacerad.
Vi fick sedan gå på en guidad rundtur genom skolan och se deras rum. De var i ungefär samma storlek som rummen på Li Po Chun, men det bodde fler elever i dem. Det var våningssängar med en rismatta som madrass, och de hade inga skrivbord eller garderober som vi har. Vi på Li Po Chun som klagar över att behöva dela toalett med så många andra borde sluta klaga, för här delade alla elever på ett betydligt mindre antal. Dessutom har de inte rinnande vatten till duschar eller toaletter. Så toaletterna även här var ett hål i marken och om de ville duscha fick de fylla sin hink och gå med den tunga lasten vatten fyra eller fem trappor upp till duschrummet.
Efter rundturen åt vi middag tillsammans med tjejerna i matsalen. Det var svårt för mig att kommunicera med dem, vilket var synd, men jag hade ha en tolk med mig och kunde ställa frågor genom henne. Vi fick reda på att de går i skolan alla dagar i veckan (från 07:00-17:00), förutom söndag eftermiddag då de är lediga. Dock spenderar de den lediga tiden till att plugga. Hur stor andel av skolavgiften som är stipendium beror nämligen på skolresultaten. Efter middagen åkte vi tillbaka till hotellet för att sova, vilket var välbehövt efter nattågssömnen.
Nästa dag var vår första dag som lärare. Vi hade förberett grammatik, vokabulär och meningsbyggnadsövningar för eleverna, men vi kunde knappt använda dem för deras engelska var sämre än väntat. Så vi fick improvisera övningarna, vilket gjorde det svårare än väntat och väldigt mycket tröttsammare. När det var dags för lunch tre lektioner senare var vi redan utmattade, men precis som eleverna fick vi två timmars vila efter lunchen. Skolan startade med detta efter en vetenskaplig undersökning som visade att eleverna fokuserar bättre då, och det fungerade även för oss lärare. När vi vaknade av musik spelandes för oss två timmar senare var vi något piggare, men fortfarande trötta. Så för att vakna mer fick vi delta i den dagliga morgon/eftermiddagsgymnastiken. Det levde upp till stereotypen av kinesiska skolor. Alla stod på raka led och rörelserna de gjorde var synkroniserade och alla var i takt till musiken. Det kanske låter strikt, men jag fick ändå inte den uppfattningen av skolan. Under lektionerna var de som vilka elever som helst - de pratade och skojade och deras lärare var hur snälla som helst.
Jag var förvånad över storleken på klasserna. Jag trodde att de skulle vara väldigt stora, men de var lika stora som i en svensk skola - om inte till och med något mindre. Våra tre kvarstående lektioner var bättre än de första tre, för då var vi mer inne i rollen som lärare. Men det var inte bara en lärarroll vi hade, vi var ju så klart deras vänner också. Alla elever var väldigt exalterade över att utlandsstudenter kommer för att hälsa på och de var väldigt ivriga att ställa frågor och prata med oss. Under rasterna var vi som kändisar - alla ville ha våra autografer, ställa frågor, ta bilder och få våra mailadresser (även om de inte kan skicka mail från skolan).
Efter att lektionerna var över för dagen hade vi, traditionsenligt, en basketmatch mot tjejerna! De spelar basket nästan varje dag och är väldigt duktiga, så vi förlorade ganska stort... Men det var så klart roligt ändå! Att göra sådant hjälper att knyta band utanför klassrummet och det var under baskermatchen som jag träffade några av tjejerna som jag blev bra kompis med. I och med att vi hade så roligt var det sorgligt att lämna skolan för att äta middag, men middagen vi hade den kvällen var också en av de roligaste kvällarna vi hade under resan. Vi tog en taxi till Nannings ”innerstad” och åt Hot Pot. Taxin kostade 30 Renminbi för en taxitur som nog skulle kostat tio gånger mer i Sverige, och Hot Pot restaurangen som vi först trodde skulle bli dyr (enligt kinesisk standard, inte enligt svensk) visade sig vara väldigt mycket billigare trots att det var en ganska fin restaurang och att vi hade ett privat rum. Att äta Hot Pot är ett väldigt bra sätt att bonda med varandra. För man måste komma överens om vilka ingredienser man ska beställa in, man delar på all mat och det där med att fiska upp och äta maten med pinnar när man inte är van vid det blir underhållning för de som är det. Efter Hot Pot gick vi till Honeymoon Desert som är en efterrättskedja både i Hong Kong och Kina som har väldigt goda, och konstiga, efterrätter. Alla efterrätter i Kina och Hong Kong har med gelé eller redbeans att göra. Gelén smakar ingenting och ser mest motbjudande ut men det är väldigt populärt ändå. Dock är jag inget större fan av gelén, inte heller av redbeans. Det finns redbean soup (både som mat och efterrätt), redbean glass, det är redbeans i bakelser (så det är en söt bulle eller bakelse med krossade redbeans i) och i många andra efterrätter. Som jag nämnt tidigare blandas ofta mat med sött här så jag antar att det är därför. Jag beställde en mer ”normal” efterrätt, men i och med kulturen att man delar all mat med varandra åt alla av varandras, så jag fick ändå uppleva de typiska kinesiska efterrätterna.
Dagen därpå åkte vi till den vietnamesiska gränsen. Det var en tre timmars busstur dit så vi stannade på vägen i två mindre byar och åt mat och besökte marknader. Byarna hade en vietnamesisk kultur trots att de låg på den kinesiska sidan av gränsen så det var kul att få uppleva det. Jag köpte bland annat vietnamesiskt kaffe som tydligen ska vara det bästa i världen och vi åt god mat (även här i gatustånd). Väl vid gränsen skulle vi egentligen bestiga ett mindre berg men av någon anledning var stigen avstängd så vi fick ställa in den planen, vilket var synd. Men jag har i alla fall tekniskt sett varit i Vietnam!
Efter middagen i skolmatsalen var det dags för Cultural Evening. Innan hade vi inte varit särskilt nervösa men när vi fick reda på att de hade övat i över en månad inför deras framträdanden blev vi det - för vi hade inte alls övat så mycket. De hade de första framträdandena med danser, sång, mode show (de hade gjort klänningar av tidningspapper) och teater. Alla framträdandena var sjukt bra och vi kände nog alla att vi var ganska underlägsna. Men det gjorde ingenting, för vi hade en av de roligaste kvällarna på resan! Efter showen var det galet med alla foton som skulle tas. Vi var där i säkert en timme bara för att ta foton med alla! Vi kom tillbaka till hotellet sent på kvällen, så det var skönt att sova...
Nästa dag träffades vi tidigt för att åka hem till en av elevernas hem. Det var tre elever från skolan med oss, men vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alla trodde att det skulle vara en kortare biltur men det visade sig vara en två timmars åktur på de sämsta vägarna jag någonsin har färdats på. Vi var långt ute på landsbygden när vi kom fram och jag såg mig förundrat omkring. Det var inte alls det hem jag hade förväntat mig. I skolan har tjejerna bra kläder, skor och glasögon så jag trodde inte att deras hem skulle vara så fattiga som de visade sig att vara. Familjen vi besökte livnärde sig på att producera silke och hade en årsinkomst på 2000 Renminbi (ungefär samma summa i svensk valuta). Deras hem som fem personer delade på var väldigt litet. De hade ett sovrum, som inte var stort nog att rymma fem personer, och inget rinnande vatten eller toalett. Trots detta och deras fattigdom sa de att de egentligen var lyckligt lottade - för silkeslarver kan endast leva under vissa förhållanden med speciell näring, så att de kunde livnära sig på just silke var en stor vinst för dem. Att besöka den genuina landsbygden av Kina var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Det var häftigt att se åkrarna breda ut sig där kvinnor och män jobbande i sina rishattar, precis som stereotypen, och att se hur en familj verkligen bor på landsbygden. Att bo på landet eller att vara bonde i Sverige betyder inte att man är fattig eller att man inte har utbildning nog att ha ett annat jobb, snarare tvärt om, men detta är fallet för de flesta som bor på landsbygden i Kina. Så detta fick mig verkligen att tänka på hur stor skillnaderna är mellan två länder som båda egentligen klassas som i-länder, men vars klyftor i samhället är så otroligt olika.
Efter denna upplevelsen hade vi mycket att tänka på och vara alla tysta på vägen tillbaka. För att prata med varandra om upplevelserna gick vi ut och åt Hot Pot även den kvällen, efter att vi besökt Nanning Museum. Dock var museet på mandarin, så jag förstod ingenting utan fick gå efter vad jag såg på bilderna.
Fredagen var en ledsam dag för alla. På kvällen skulle vi ta nattåget tillbaka till Hong Kong. Vi hade tre lektioner på förmiddagen men efter det var det dags för att ta gruppbilder och individuella foton med alla elever. Trots att det var sorgligt var det ändå kul att få umgås med tjejerna lite extra utanför klassrummet och att verkligen få säga hej då. Det var samma procedur när vi skulle åka som när vi kom. Innan vi gick ut genom allén av klappande händer fick vi, istället för att introducera oss som när vi kom, säga vad vi hade lärt oss av denna veckan. Skillnaden var att både vi och tjejerna såg ledsna ut istället för glada som när vi kom. Det var extra svårt att säga hej då till de elever jag kommit extra nära, speciellt när man vet att man troligtvis aldrig kommer att se dem igen. Ännu en gång var alla väldigt tysta på vägen tillbaka till hotellet för att hämta våra saker. Vi var alla ledsna över att åka hem efter en sådan fantastisk och extremt lärorik och tankeväckande vecka. Men för att bli gladare samlades alla och spelade kort och pratade med varandra på nattåget. Vi pratade igenom veckan och utbytte tankar med varandra. Vi kom alla fram till att detta var en upplevelse vi aldrig skulle fått uppleva om vi inte hade åkt med skolan. För om man planerar att åka till Kina står oftast Shanghai eller Peking högst upp på listan, så vi var alla väldigt glada över att ha fått se landsbygden och den fattigare delen av Kina. För det är för många inte ett prioriterat resmål i vanliga fall.