lifeatlpcuwc.blogg.se

Nu har det gått nästan exakt ett år sedan jag tog studenten på Li Po Chun, United World College i Hong Kong. Under den fjärde terminen blev det väldigt mycket att göra, både med skolarbete och aktiviteter utanför skolan, och att skriva inlägg här på bloggen glömdes bort. Nu, nästan exakt ett år efter min student, vill jag dock skriva ett avslutande inlägg. För jag vill inte avsluta min blogg mitt i allt, min UWC-upplevelse kräver och förtjänar ett propert avslut och farväl.

Jag har funderat mycket över hur många upplevelser jag missade att skriva om och har ångrat det, men det var svårt under den där kaotiska tiden som rådde under den fjärde terminen. Det kan dock också ha varit för att jag inte visste hur jag skulle sluta bloggen och att medge att min UWC-tid var över, för för varje inlägg kom studenten närmare. Därför visste jag inte heller hur jag skulle skriva ett ”avslutande inlägg”. Dock, nu, ett år efter studenten har jag reflekterat klart. Eller, så klart en kan reflektera klart över två vad jag anser vara de bästa åren av mitt liv. Det tog dock ett år och ett besök åter till Hong Kong och Li Po Chun för se mina firsties ta studenten för att faktiskt komma till punkt med min reflektion.

Jag är inte så bra på det där att skriva emotionella och långa inlägg, men jag ville bara meddela till alla som vill söka till UWC – gör det. Upplevelsen är inte en dans på rosor, det är inte alltid lätt och det finns skavanker i UWC-systemet som tidigare verkade flawless som kommer att uppdagas för dig, men enligt mig är upplevelsen värt allt detta.  En måste bara vara beredd på det. Jag var inte helt medveten och det var en jobbig tid vid vissa tillfällen, men det var så mycket som för mig gjorde det värt att vara jobbigt vid de här tillfällena. Inte bara de ”stora” sakerna, även om de också så klart hade en stor inverkan på mig, som till exempel Projekt Week och event som 24 Hour Race och så vidare, utan det var snarare alla de vanliga dagarna som tillsammans skapade den största delen av min UWC-upplevelse och gjorde det värt det jobbiga.

Dock är det svårt att skriva och nämna dessa vanliga dagar i en blogg, för de här dagarna är speciella för mig, inte andra. Jag vill dock ge en recap, kanske mest för mig själv för att inte glömma, av andra betydelsefulla skeenden under min sista termin, som jag ångrat att jag inte skrivit om, för att avsluta året. 

Väldigt värt att nämna är att jag även detta år åkte tillbaka till Kambodja och till centret för flickor som har räddats ur Trafficking. Dock, till stor sorg, var många av flickorna inte längre där. Somaly Mams center har behövt skära ned på grund av att flera donatorer slutade donera pengar till organisationen efter en skandal. Jag hade kunnat skriva ett väldigt långt inlägg om denna skandal och mina synpunkter, men jag låter er istället läsa denna artikel för att ge er bakgrundsinformation av skandalen. På grund av detta fick jag bara träffa några av flickorna som var där förra året, men att vara där var lika mysigt och givande som förra året.

När vi kom tillbaka var det dags för mock exams som avslutades med vår Graduation Dinner för att fira att våra lektionstimmar var över och att vi från och med det firandet skulle stängda in oss i biblioteket för att plugga inför våra IB-examinationer.

Jag är ingen ”provmänniska” som gillar att prestera under tidspress, så examinationerna var rätt ut sagt fördjävliga för mig, även om känslan när jag var klar var fantastisk. Den här fantastiska känslan förvandlades dock snabbt till en djup ledsnad. Jag var klar. Jag ska hem. Jag skall lämna allt, mitt hem, min familj, min trygghet. De sista dagarna var därför lite av ett vakuum. Många var glada över att skolan var över, men jag tvivlar på att en enda människa inte kände i alla fall lite sorg över att lämna skolan. Det var trots allt två år av våra liv. Den sista kvällen satt alla på skolans court yard och skrev i varandras year books för att lämna ett sista meddelande innan vi alla skildes åt. Jag skulle dock inte skiljas från två av mina bästa vänner förrän två veckor senare – efter vår graduation trip till Thailand! När vi kom tillbaka hade vi en last supper med några av våra närmaste innan jag dagen efter åkte hem till Sverige…

Det var slutet.

Fast jag har under det senaste året reflekterat över om det faktiskt finns något slut på min UWC-upplevelse? Jag är inte längre en del av skolan – jag står inte i något register över elever och jag lever inte under skolans regler eller i skolans korridorer, men en del av mig är fortfarande där. Det kommer nog alltid att vara så. Min andra familj tog form där och jag fick kontakt med mina idag bästa vänner där – och det kommer aldrig att förändras. Så nej, det finns nog inget definitivt slut. Bara det att jag har träffat många av mina vänner från Li Po Chun under året som gått och att jag håller kontakt med dem ofta tyder på detta.

Dock är min officiella tid där över, så detta blir därför mitt sista inlägg för alltid. Over and out.